Academicgenius

Jag är helt förstörd. ligger i soffan och torkar tårarna från ögonen, från kinderna, från soffan jag ligger på i fosterställning. Jag har precis sett den bästa filmen i mitt liv.

Jag har inte gråtit till en film sen 2004. Då gällde det Man on Fire med Denzel Washington. Väldigt tung slutscen där SPOILER Denzel offrar sig för en liten flicka han har svurit att beskydda. Jag vill minnas att jag fällde någon enstaka tår och tyckte det var pinigt eftersom mamma och pappa var i samma rum. Nu är jag 13 år äldre och har alltså inte gråtit till någon film sen dess. Men det ändrades idag.

Moana handlar om en liten flicka, Moana, som växer upp på en paradisö där allting är som en dröm. Man äter kokosnötter, man fiskar och leker hela dagarna. Hennes pappa är Storchefen på ön och skryter för alla om att hans lilla flicka kommer att bli den bästa hövdingen i byns historia när hon tar över tronen. Men hennes sikte är inte inställt på att bli en ledare. Hennes sikte är inställt på havet. Hon vill veta vad som gömmer sig bortom deras trygga hem.

Moana är en fantastisk äventyrsfilm som tar med tittaren på en resa som inte bara är häpnandsväckande vacker, utan även har en mycket underhållande humor. Dwayne Johnson spelar rollen som Maui, en halvgud, som om han var född till rollen. En totalt IQ-befriad Papegoja (?) får även följa med på resan, för vad vore väl en Disneyfilm utan en sidekick i form av ett djur?

Det som tog tag i mig direkt från början var den vackra musiken. Det kommer fler tillfällen då karaktärerna brister ut i sång, och det är lika passande varje gång. Moanas låt "How far I'll go" är helt fantastisk och jag kan knappt hålla tårarna tillbaka bara när jag lyssnar på den.

Filmen är oerhört känslosam, och de sista 30 minuterna satt jag med en darrande haka och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Saker jag har varit med om i livet bidrog förmodligen, och ni som har varit med om samma saker som jag kommer förmodligen drabbas lika hårt.

Jag har aldrig känt såhär starkt för en film tidigare, och räknar inte med att jag kommer uppleva en liknande känslostorm under resten av min tid som filmälskare. Och jag älskade varje minut.