Academicgenius

Sedan millenieskiftet har filmers teknologiska förutsättningar förbättrats avsevärt. Med filmer som Avatar och Transformers kan man verkligen tro att datoranimation, alltså det man ofta kallar för cgi, är framtiden inom filmskapande. Dock har övertron på datoranimerade inslag ofta bidragit negativt till filmer. Jag tänker på Star Wars-prologerna som av många anses vara väldigt svaga filmer, inte minst på grund av överanvändandet av en green screen istället för riktiga miljöer och praktiska effekter. Dessa reaktioner gjorde också att regissören till The Force Awakens, J.J Abrams, valde att använda nästan endast praktiska effekter till episod 7, vilket gjorde succé.

Så helt plötsligt står filmindustrin vid ett vägskäl. Är det värt att spara tid och pengar på att spela in filmer framför en grön duk, eller ska man gå old school och använda praktiska effekter för att inte riskera tveksamma datoreffekter? Någon som verkar ha saken klar för sig är Jon Favreau som med Djungelboken har använt endast en skådespelare, om man inte räknar skådespelarna. Neel Sethi som spelar Mowgli, är faktiskt den enda skådespelaren vi får se på bioduken, allt annat består av datoranimationer. Och vilket genidrag det var.

Man får klia sig i huvudet ett flertal gånger under filmen av förundran över om det verkligen inte är en riktig panter, den där Bagheera. Effekterna är väldigt vackra, samtidigt som man inte tänker på det så mycket eftersom de ser så naturliga ut. Jag skulle vilja påstå att vi med den här filmen har tagit ett lika stort kliv framåt inom datoranimation som vi gjorde med Avatar som släpptes för 7 år sedan. Fantastiskt vackra miljöer och djuren var läskigt realistiska.

Förutom ett storlaget yttre, bestod filmen av en simpel, men väldigt engagerande story och man sögs in i äventyret redan i den första scenen. Jag glömde under långa stunder bort att jag var i en biosalong, vilket alltid är ett bra tecken. För första gången på länge kände jag också att 3D-effekterna gjorde att man sögs in mer i filmen. Jag har annars många gånger tyckt att 3D varit en överskattad fluga, men den här gången gjorde det verkligen sitt jobb.

Jag älskade Baloo, Bagheera, King Louie, i princip alla djur som var med. Inte minst filmens elaking Shere Khan. Han var lömsk och oförutsägbar som en riktig disneyskurk ska vara. På bara några minuter med varje karaktär kändes det som att man känt dem väldigt länge, och man vill hänga med dem i många timmar till. Humorn var klockren, framförallt i en scen som involverar honung och en liten gris. Jag tror också att en stor anledning till att man gillade karaktärerna så mycket, berodde på röstskådespelarna. Bill Murray som Baloo och Ben Kingsley som Bagheera måste vara några av de bästa casting-valen jag har varit med om de senaste åren.

Det som hänger med mig mest är ändå en scen i slutet som är extremt dramatisk, och det är en vargramsa som gör att det ryser i hela kroppen och håren på armarna reser sig. Trots att man misstänker hur det ska sluta tack vare den tecknade versionen, är det ett väldigt spektakulärt slut som gör att man inte kan slita ögonen från filmduken.

Djungelboken är inte en film, det är en upplevelse. Se den på en stor duk i 3D, luta dig tillbaka och njut. Låt en 10-årig liten kille och en lat björn ta med dig på ett äventyr du sent kommer glömma. Och för all del, glöm bort bekymmer, sorger och besvär.