Academicgenius

När tappade vi lekfullheten? När övergick snögubbar och kuddkrig till Netflix och soffhäng? När blev vi..vuxna?

Om man skulle göra en biografi om mitt liv, skulle man faktiskt hitta och förhoppningsvis ta med ett citat jag myntade som barn. Jag gick på stan med min mor och far, tittade mig runt omkring och frågade mina föräldrar: Varför springer inte vuxna?

Vid en första anblick kan ovan nämnda citat framstå som barnsligt. Motargumenten haglar säkert fram i ditt huvud just nu. "Vi behöver inte", "Det är pinsamt", "Det är jobbigt". Helt okej motargument. Det jag vill komma till är att när vi var små tänkte vi två saker. Det var roligt att springa och det gick fortare! Man såg inte hinder på samma sätt när man gick på mellanstadiet. "Försten till trädet" var det alla skrek när man hade ätit färdigt lunch och fick en halvtimme att leka på. Sen lekte man burken, där man sprang kors och tvärs.

Jag föreslår inte att alla vuxna ska överge alla sina plikter och börja gömma sig bakom träd och knuffa ner varandra i snön. Jag vill att en tanke ska väckas. Varför leker vi inte längre?

Personligen har jag märkt att jag har ändrat synsätt på många saker nu när jag har levt 24 vintrar. Snö är lika med kallt och säng är lika med underbart. Jag tittar på termometern och ser att det står minus 15, och bestämmer mig genast för att inte ge mig ut. Hade det varit 10-åriga Robin, så hade han inte ens tvekat, han hade sprungit ut med pulkan i högsta hugg. Jag saknar det. Jag saknar kanske inte pulkåkandet i sig (Nu ljög jag), men jag saknar framförallt tänket. Tänket att man bara ville ha kul med sina vänner och inte brydde sig om det var kallt, tidskrävande eller jobbigt för konditionen. Om man nu hade kondition som barn, min tog nämligen aldrig slut.

Just det, konditionen. Man har ju inte gått och fått bättre kondis med åren direkt. När jag var liten kunde jag springa oavbrutet i en timme. Det enda som kunde stoppa mig var en skolklocka som signalerade att rasten var slut, eller en mobbare vid namn Damir. Nuförtiden pustar jag bara av att se en lapp vid hissen som förklarar att det blir trappen den närmsta veckan. Stort minus med att tappa lekfullheten.

Vi vuxna borde ta ett ansvar inför både oss själva och inför framtida generationer. Vi borde sluta spendera flera timmar per dag vid skärmen och spendera flera timmar utomhus istället. Kasta en snöboll i ansiktet på någon. Gör en snöängel. Klättra upp i ett träd med en kamera och fota utsikten.

Det enklaste sättet, tror jag, för att må bättre på många sätt är att få in mer rörelse i sina vardagsliv. Man får bättre kondition och man får en starkare kropp överlag (räknas inte om man leker mamma, pappa, barn eller ryska posten).

I efterhand finns det ett svar som jag önskar att mina föräldrar hade använt när jag ställde frågan "Varför springer inte vuxna?". Det svaret lyder:

"För att de inte vågar eller orkar. Bli aldrig sådan. Fortsätt spring".