Academicgenius

Den här skitfilmen har en förvånansvärt intressant inledning. En klassisk historia där människan vill undersöka havets outforskade botten. Vi får se skrämmande fiskarter och maneter i vackra färger. Men säg den glädje som varar för evigt. Till slut måste vi ju lyssna på när karaktärerna pratar med varandra också, och det är här The Megs uselhet kommer till ytan.

I filmen hittar vi Jason Stathams karaktär Jonas, en föredetta elitdykare som numera spenderar sina dagar i thailändska bungalows med en ljummen öl i handen. När ett dykaruppdrag går fel, och Jonas före detta kollegor fastnar på havets botten, kallas Jonas in till tjänst igen. Han är osäker och ringrostig, mycket å ett traumatiskt förflutet. Det låter intressant, men det känns nästan som att manusförfattaren glömde bort den här delen av Jonas karaktär, och i resten av filmen är han hjälten som ska rädda alla andra från farligheter.

Jag brukar inte vilja vara den som sitter och tänker “Varför gör hon sådär, varför är han ens här, de borde göra så här istället”, men ibland kan jag inte hjälpa mig själv. Efter att Jason Statham har fått rädda en så kallad expert för femte gången, så inser man snabbt att det inte blir bättre än så här. På typisk skräckfilmsmanér tar varje karaktär konstiga beslut och säger saker som inte har med någonting att göra.

Jag har dock goda nyheter för dig om du älskar stereotyper, för här kryllar det av dem. Vi har en afroamerikanska sidokaraktären som måste dra minst ett dåligt skämt i minuten, eller ännu oftare om hans kompis precis har gått en hemsk död till mötes. Vi har den vita, manliga hjälten som är totalt orädd, och måste dra en one-liner innan han tar det avgörande skottet. Vi har den kvinnliga, envisa hjältinnan som ständigt måste räddas av sin manliga motpart. På allt det så har vi en unge som är smartare än de vuxna och en miljonär som bara ser dollartecken och får sota för det. The cliché dinner has been served.

Av någon konstig anledning finns en ex-fru med i bilden, och ovanpå det en till kärlekshistoria som får Anakin och Padmé att framstå som söta gulliga turturduvor i jämförelse. Jonas och.. vad hon nu hette, har ingen kemi över huvud taget. Men hey, det är hollywood, klart vi måste få in en kärlekshistoria där någonstans.

Efter ungefär halva filmen var jag nära att stänga av. Den här var jobbig att se på, och jag hade ändå låga förväntningar. Jag önskar jag kunde säga att filmen åtminstonde kunde underhålla en molnig måndagkväll, men efter att ha genomlidit dessa 104 minuter så vågar jag påstå att vi alla hade mått bättre om The Meg stannade kvar på havets botten.